Jag måste bara få beskriva en känsla som jag tror kan liknas vid den längtan som en alkolist har efter sprit eller som narkoman har efter knark. Jag tror på fullaste allvar att den längtan man kan känna till att få fiska ibland kan vara ännu starkare än dessa båda nämna.
Den märkligt obehagliga känsla som uppstår när man hemskt gärna vill fiska till varje pris men inte kan pga t ex att barnen har fotbollscup eller hockeymatcher, kallar jag för fiskeabstinens.
Det som är viktigt att ta i beaktande är att jag älskar mina barn över all annat och är en hängiven förälder som alltid varit engagerad i deras verksamheter. Det finns inget som är så roligt att se när dom sysslar med det som dom tycker är det roligaste som finns. Men ändå så finns den där gnagande, malande känslan av längtan till fisket, som en osynlig magnet över en.
Denna abstinens har funnits inom mig sedan den första dagen som jag fiskade när jag var 3-4 år gammal.
Exempelvis när jag var 10 år och vi skulle åka på vår första utlandssemester så ville jag inte följa med. Jag ville hellre vara hemma och fiska gädda i Stödesjön. Denna gång underlättades min abstinens av att min pappa, varje dag i 14 dagar, skjutsade ner mig till hamnen, i den medelhavsort i Tunisien som vi då befann oss i, så att jag fick sitta där bland gamla fiskefarbröder och tugga degkulor och fiska någon sorts vitfisk som inte var mycket större än pekfingret.
Detta gjorde iallafall att jag klarade av vistelsen utan alltför stor, framtida men.
Fisket är för mig och många som mig likasinnade en ventil och en källa att hämta kraft ur när livet ibland kan kännas jobbigt. Det stärker en både fysiskt och psykiskt och har man en gång blivit riktigt fiskebiten så kommer känslan av att ha fiskeabstinens när man inte kan komma ut och fiska, alltid finnas där./Peter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar